Algsvampar (oomyceter)

Algsvampar (eller oomyceter) är en grupp av eukaryota microorganismer, som liknar mikroskopiska svampar i morfologiskt avseende och genom sitt levnadssätt. Därför trodde man tidigare att de tillhörde riket Fungi. Nu har man placerat dessa organismer inom ett eget rike, nämligen Chromista, eftersom de i flera molekylära och fylogenetiska avseenden skiljer sig från de egentliga svamparna. T.ex. följande:

1. Cellväggen hos oomyceter innehåller cellulosa och i allmänhet inte kitin.
2. Cellmembranet innehåller inte ergosterol, som svamparnas cellmenbraner gör.
3. I det vegetativa stadiet har oomyceterna en diploid cellkärna, medan svamparnas är haploid.

De flesta algsvamparna producerar två olika typer av sporer. De viktigaste spridningssporerna är asexuella och de är rörliga av egen kraft. De kallas zoosporer och kan röra sig mot eller bort ifrån en kemisk signal, vilket kallas kemotaxi. Den kemiska signalen kan utgöras av t.ex. substanser från potentiella näringskällor. Några algsvampar producerar asexuella sporer, som sprids i luften av vinden. Algsvampar kan också producerar sexuella sporer, som kallas oosporer. Dessa utgör genomskinliga, dubbelväggiga och sfäriska strukturer som används för att överleva under ogynnsamma miljöförhållanden.

Algsvampar kan ha ett parasitiskt eller ett saprofytiskt levnadssätt och många av dem har betydelse inom akvakultur, jordbruk och veterinärmedicin. Bland algsvamparna hittar man några av de mest ökända växtpatogenerna och i många läroböcker hittar man dessa organismer under "Svampliknande organismer".

Det engelska namnet water mould (Am. water mold), är olämpligt eftersom de flesta av oomyceterna inte lever i vatten.

Uppdaterad: 2021-05-20.

Innehåll

Aseptisk - Antiseptisk

Ett aseptiskt arbetssätt innebär att man förhindrar att sjukdomsframkallande mikroorganismer kontaminerar det material man arbetar med, utan att man använder kemiska desinfektionsmedel. Kemiska desinfektionsmedel (= germicider) är substanser, som används för att hämma tillväxten av eller eller döda mikroorganismer på antingen föremål eller på en kroppsyta. Aseptik avser alltså att förhindra uppkomsten av mikroorganismer till skillnad mot antiseptik som avser att bekämpa redan befintliga mikroorganismer med hjälp av antiseptiska medel.

Ett antiseptikum (antiseptiskt medel) är en substans, som används för att hämma tillväxten av eller eller döda mikroorganismer på en kroppsyta.

En fungicid är en substans, som dödar svampar. Ett fungistatikum är en substans, som hämmar tillväxt av svampar.

En germicid är en substans, som dödar inte bara svampar utan även andra mikroorganismer.

Uppdaterad: 2020-12-17.

Innehåll

Basidiesvampar

Inledning

Basidiesvampar (Basidiomycota) är filamentösa svampar, som omfattar de flesta makroskopiska svampar, som i dagligt tal kallas för svampar (t.ex. kantareller, riskor, skivlingar, soppar o.s.v.). Ca 16 000 arter har beskrivits inom fylumet Basidiomycota. Bl.a. rostsvampar (Klass Pucciniomycetes) och sotsvampar (Klass Ustilaginomycetes), som tillhör basidiesvamparna, parasiterar på spannmålsgrödor och orsakar enorma skördeförluster varje år.

Sexuell reproduktion

Basidiesvampar har klubblika organ (en- eller flercelliga), som kallas basidier. Ordet basidium kommer från grekiskans basis i betydelsen pedestal. Basidier producerar sexuella meiosporer (haploida sporer, vilka bildas genom meios), som kallas basidiesporer. Basidierna är mikroskopiska och bildas av den terminala cellen i hyferna.

Asexuell reproduktion

Vissa basidiesvampar kan också föröka sig asexuellt genom avknoppning.

Uppdaterad: 2022-03-24.

Innehåll

Cellvägg och cellmembran

Inledning

Cellvägg och cellmembran är mycket viktiga strukturer hos svampar eftersom de utgör svampcellens kontaktyta med omgivningen. För bakterier brukar man tillsammans kalla cellvägg och cellmembran  för cellhölje. Här används samma terminologi för svampar. Svampar har liksom andra levande organismer ett cellmembran, som består av ett dubbelt lipidlager. Hos svampar består dessa lipider huvudsakligen av  fosfolipider och sfingolipider. Svamparnas cellmembran liknar alltså däggdjurens cellmembran, men till skillnad från dessa, har svampar ergosterol i stället för kolesterol i sitt cellmembran. Många antifungala substanser verkar genom att inhibera syntesen av ergosterol. Liksom andra organismer har svamparna också proteiner i sitt cellmembran, som ansvarar för transport och biosyntes mm. Dessa är dock inte inritade i figuren. Cellväggen består av ett kitinlager, och ett lager av glukaner (d-glukospolymerer). Dermatofyter har dessutom s.k. mannoproteiner (en sorts glykoproteiner) på utsidan av cellväggen.

Uppdaterad: 2021-10-14.

Innehåll

Dermatofyt

Man kallar svampar, som ger hud-, hår- och nagelinfektioner hos människor och djur, för dermatofyter. Man hittar dermatofyter bland tre svampsläkten, nämligen Epidermophyton, Microsporum, Nannizzia (hette tidigare Microsporum) och Trichophyton. Dermatofyterna får sin näring genom att bryta ner keratin. Keratin är en grupp av fibrösa strukturproteiner, som förekommer hos ryggradsdjur och bygger upp bl. a. hår, fjädrar, naglar, klor, hovar samt det yttre hudlagret (överhuden eller epidermis). Dermatofyter koloniserar vanligen enbart det allra yttersta döda lagret av epidermis eftersom de inte kan tränga in i levande vävnad hos individer med ett normalt immunförsvar. Dermatofyter har proteaser, elastas (serinproteaser) och keratinaser, som utgör virulensfaktorer och nedbrytningsprodukterna utgör näringsämnen för svamparna.

Man brukar indela dessa svampar i zoofila, antropofila och geofila dermatofyter enligt deras normala habitat.

• Zoofila dermatofyter hittas huvudsakligen hos djur, men kan även förekomma hos människor, som kommer i kontakt med smittade djur.
• Antropofila dermatofyter hittas huvudsakligen hos människor.
• Geofila dermatofyter kan ofta isoleras från jord, men kan infektera djur och människor.

Uppdaterad: 2022-11-16.

Innehåll

Dimorfa svampar

Dimorfa svampar kan existera i två (eller eventuellt flera) olika former och det är vanligen temperaturen, som avgör i vilken form svampen växer. Dimorfa svampar växer i jästform (liten avknoppande form) vid 37 °C och i mögelform (filamentös) vid 25 °C. Det finns en minnesregel på engelska för detta: Mold in the Cold och Yeast in the Heat. I mögelform växer svampen alltså som hyfer. Om en dimorf svamp infekterar ett varmblodigt djur kommer den alltså att växa i jästform. Om temperaturen är avgörande för vilken form svampen växer i, så sägs den vara termalt dimorf.

Andra faktorer än temperaturen (t.ex. odlingsmediets sammansättning) kan också påverka formen, som svampen växer i. Candida albicans är exempel på en dimorf svamp.

Uppdaterad: 2021-02-23.

Innehåll

Extremofila svampar

Inledning

Extremofila svampar är svampar, som lever under förhållanden, som anses vara svåra att överleva i för kol-baserade livsformer.

Psykrofiler är organismer, som kan växa och reproducera sig vid låga temperaturer (-20°C till +10°C).

Termofiler är organismer, som kan växa och reproducera sig vid temperaturer över +45°C. Bland eukaryota organismer, är vissa svampar är de enda termofiler, som kan leva och reproducera sig vid temperaturer över +45°C.

Radioresistenta organismer tål höga nivåer av joniserande strålning som UV-stråling och radioaktiv strålning.

Xerofiler är organismer, som trivs och frodas under mycket torra betingelser (vattenaktivitet under 0,8)

Uppdaterad: 2022-12-14.

Innehåll

Gisselsvampar

Gisselsvampar eller pisksvampar (Chytridiomycota) producerar s.k zoosporer, som har en flagell och därför är de rörliga.  Gisselsvampar reproducerar sig huvudsakligen asexuellt genom dessa zoosporer, som produceras genom mitos. Gisselsvampar infekterar huvudsakligen alger och andra mikroorganismer, men kan även infektera högre organismer. Batrachochytrium dendrobatidis, som infekterar amfibier och Synchytrium endobioticum, som infekterar potatisväxter, tillhör gisselsvamparna.

Uppdaterad: 2022-03-24.

Innehåll

Haploid och diploid

Inledning

I arkeer och bakterier utgör i allmänhet det primära genetiska materialet bara av en cirkulär kromosom. Eukaryota organismer däremot har i allmänhet flera linjära kromosomer, som förekommer i enkel uppsättning eller i dubbel uppsättning. Celler, som har en enkel uppsättning av kromosomer (könsceller) sägs vara haploida, medan celler med dubbel uppsättning (kroppsceller) sägs vara diploida. Svampar är  eukaryota organismer och kan vara haploida, diploida eller t.o.m. tetraploida.

Uppdaterad: 2020-12-02.

Innehåll

Homotalliska och heterotalliska svampar

Inledning

Svampar kan föröka sig både sexuellt och asexuellt. Sexuell förökning är vanlig och utgör det effektivaste sättet att uppnå genetisk variabilitet inom en svamppopulation. Sexuell förökning kan ske på två principiellt olika sätt, antingen genom självbefruktning eller genom korsbefruktning.  Avgörande för detta är vilken typ av tallus svamparna har. Med begreppet tallus avser man odifferentierad vävnad, vilket hos svampar betyder deras mycel.

Självbefruktning

Svampar, som förökar sig genom självbefruktning (homotalliska svampar) kan producera mycel av båda reproduktionstyperna (+ och -) från sitt egna tallus. Detta kan vara en fördel eftersom svampen då inte behöver träffa på en annan svamp av motsatt reproduktionstyp.

Korsbefruktning

Svampar, som förökar sig genom korsbefruktning (heterotalliska svampar) kan enbart producera mycel av en av reproduktionstyperna (+ eller -). Detta innebär att en heterotallisk svamp av en viss art , måste träffa på en annan heterotallisk svamp av samma art, men av motsatt reproduktionstyp, för att kunna föröka sig sexuellt. Detta är en fördel, eftersom den genetiska variabiliteten blir större och därför ökar anpassningsförmågan hos svampen.

Uppdaterad: 2021-02-23.

Innehåll

Hyfer och pseudohyfer

Inledning

Man bruka skilja på encelliga och flercelliga svampar. Encelliga svampar utgörs vanligen av olika jästarter och flercelliga svampar av olika mögelarter.

Hyfer är långsträckta, trådlika och grenad filament , som byggs upp av rörformade celler. Hyfer utgör flercelliga svampens mycel, som är det viktigaste tillväxtsätter för dessa svampar. Tillväxten sker i spetsen på hyfen. De flesta hyfer har interna tvärväggar, som kallas för septa (septum sing.) och dessa hyfer sägs vara septerade. Vissa flercelliga svampar bildar hyfer utan septa och sådana hyfer kallas icke-septerade eller  koenocytiska hyfer.

Jäst har pseudohyfer, som består av celler, vilka har bildats genom avknoppning och dessa celler hänger ihop med ursprungscellen. Denna samling av celler  kan vara grenad. Tillväxten sker genom avknoppning från vilken cell som helst i pseudohyfen.

Uppdaterad: 2020-12-20.

Innehåll

ITS-sekvenser

Inledning

ITS-sekvenser betydet "Internal Transcribed Spacer"-sekvenser och syftar på de DNA-segment som ligger mellan rRNA-generna  i rRNA-operonen. Eukaryota organismer har fyra olika rRNA-molekyler: 5S, 5,8S, 18S och 26S rRNA eller 28S rRNA. Generna för rRNA-molekyler är organiserade i kluster eller operon och mellan generna finns ITS-sekvenser. Dessa kluster föreligger i många kopior i genomen och figuren visar hur rRNA-gener, ITS-sekvenser och IGS- (InterGenic spacer-) sekvenser är organiserade i genomen hos svampar. Svampar har två ITS-gener, medan bakterier bara har en sådan gen.

Praktisk användning

För identifiering och fylogenetiska studier av svampar har ITS-sekvenser visat sig vara väldigt användbara och man kallar dessa sekvenser för molekylära streckkoder. Tack vare variabiliteten i ITS kan sekvensanalys ge information om släkttillhörighet och oftast även arttillhörighet. Ibland kan även geografiska varianter identifieras vilket är användbart inom epidemiologi. På svampsidorna i AgriMyc kommer länkar att ges till ITS-sekvenser deponerada i databasen GenBank.

Uppdaterad: 2022-05-20.

Innehåll

Kitin

Kitin är en lång aminopolysackarid, som består av N-acetylglukosaminrester, och utgör huvudkomponenten i svampars cellvägg. Kitin ingår också i skalet hos leddjur (kräftdjur och insekter). N-acetylglukosaminrester ingår också i bakteriers cellväggar, men inte i form av kitin, utan istället i form av en peptidoglykan, som också innehåller en annan polysackarid (N-acetylmuraminsyra) samt peptider. Strukturen av kitin liknar strukturen hos en annan polysackarid, nämligen cellulosa, som också bildar kristallina nanofibriller. Cellulosa, som utgör huvuddelen i växters cellväggar, innehåller dock hydroxylgrupper (-OH) istället för acetylaminogrupper.

Uppdaterad: 2021-05-14.

Innehåll

Konidiefor

Inledning

Konidiefor är en typ av förökningskropp som producerar konidiesporer (eller konidier) och de finns hos bl. a. sporsäckssvampar (fylum Ascomycota). Konidierna är en- eller flercelliga och bildas genom avsnörning från fialidceller (eller fialider). Denna form av förökning sker könlöst. Om betingelserna är de rätta, så bilder konidierna s.k. groningsrör (eller germineringsrör), som växer och bildar hyfer och svampmycel.

Uppdaterad: 2023-02-08.

Innehåll

Matrix-Assisted Laser Desorption/Ionization Time Of Flight Mass Spectrometry (MALDI-TOF MS)

Masspektrometri baserad på MALDI-TOF innebär att provet, som ska analyseras, adsorberas till någon typ av bärarmaterial (matrix). Sedan bestrålas provet med laserUVljus, vilket innebär att mole­kyler­na i provet slås sönder till laddade fragment (jonisering), som slungas iväg mot en detektor Tiden det tar för fragmentet att nå detektorn (time of flight) mäts. Tiden är beroende av fragmentets storlek och laddning. Även mycket stora molekyler (proteiner och nukleinsyra) kan fragmenteras och joniseras på detta sätt. Stora molekyler ger upphov till många fragment och ett karakteristiskt masspektrum, som kan användas för identifiering.

Under senare tid har man börjat använda MALDI-­TOF MS för identifiering av mikroorganismer inklusive jäst och mögel. Man kan utföra dessa analyser direkt på kolonier, sporer eller annat lämpligt material och man har ett analyssvar inom någon minut. Det erhållna masspektrumet jämförs sedan med lagrade masspektra av kända relevanta mikroorganismer och metoden anses vara mycket tillförlitlig. Ju fler kända mikroorganismer man kan jämföra sina masspektra med, desto säkrare kommer metoden att bli.

MALDI-TOF MS används redan på vissa laboratorier för veterinärmedicinsk mikrobiologi och många forskare anser att denna teknik kommer att vara framtidens rutinmetod för identifiering av mikroorganismer. Instrumentet är dock fortfarande mycket dyrt, men materialkostnader blir låga.

Referens till en mycket bra översiktsartikel om tillämpningar av MALDI-TOF för identifiering av svampar:

A moldy application of MALDI: MALDI-ToF mass spectrometry for fungal identification.

Uppdaterad: 2020-12-16.

Innehåll

Mykologiska termer

Här följer en lista på olika mykologiska termer i alfabetisk ordning och med kortfattade förklaringar, som hänvisas till från svampsidorna. Listan kommer att utökas alltefersom nya termer dyker upp. Om det krävs mer omfattande förklaringar, så får termen en egen rubrik i Termlistan.

Endofytisk innebär att organismen (svamp eller bakterie) kan växa in i en växts vävnad utan att orsaka sjukdom eller synbar skada. Endofyter har hittats hos alla växter, som man har undersökt, men man har oftast inte klarlagt sambandet mellan växt och endofyt. I vissa fall har dock en positiv effekt på växten kunnat konstaterats. En grupp av endofytiska svampar utgörs av de s.k. mykoritsasvamparna, som lever i symbios med bl.a. träd.

Saprotrofiskt näringsupptag innebär att svampen, genom sina hyfer, tar upp näringsämnen (aminosyror, fettsyror, disackarider och glukos), som har brutits ner extracellulärt (från proteiner, lipider, stärkelse resp. cellulosa) genom att svampen har utsöndrat enzymer (proteaser, lipaser, amylaser resp. cellulaser).

Uppdaterad: 2023-01-25.

Innehåll

Mykotoxiner

Inledning

Mykotoxiner är giftiga sekundära metaboliter, som produceras av svampar. De kallas för sekundära metaboliter därför att de ingår inte i normal tillväxt, utveckling eller reproduktion. Sekundära metaboliter hos svampar (t.ex. penicillin) är dock viktiga för svampens överlevnad i sin ekologiska nisch. Mykotoxiner kan orsaka sjukdom och dödsfall hos djur och människa. En svamp kan producera flera olika mykotoxiner och ett visst mykotoxin kan produceras av flera olika svamparter. Termen mykotoxin är vanligen reserverad för substanser producerade av mikroskopiska svampar, som lätt koloniserar grödor, betesmark eller lagrad mat eller foder. Förgiftning efter intag av kontaminerat material kallas för mykotoxikos. Man brukar indela mykotoxiner i ett antal huvudgrupper.

Huvudgrupper

Aflatoxiner är en sorts mykotoxiner som produceras av Aspergillus spp. som t.ex. A. flavus och A. parasiticus. Det finns fyra olika typer av aflatoxiner, som kallas för B₁, B₂, G₁ och G₂. Aflatoxin B₁ är mest toxisk, är carcinogen och kan orsaka levercancer hos många olika djurslag. Aflatoxin B₁ är förknippad med produkter (t.ex. bomull, jordnötter, kryddor, majs och pistagenötter) från tropiska och subtropiska regioner.

Ochratoxiner är mykotoxiner, som föreligger i tre olika former, som kallas för ochratoxin A (OTA), OTB och OTC. OTA är den klorinerade formen av OTB och OTC är etylestern av OTA. Alla tre formerna produceras av Penicillium spp. och Aspergillus spp. A. ochraceus utgör ofta en kontamination av en mängd olika handelsvaror inklusive vin och öl. A, carbonarius förekommer på vindruvor och när saften pressas ut, frigörs ochratoxiner. Ochratoxiner är carcinogena och njurtoxiska.

Citrinin förekommer hos många arter av släktet Penicillium och bl.a. hos P. citrinum. och hos några arter av släktet Aspergillus. Citrin är njurtoxiskt för många djurslag, men man vet inte säkert vilken effekt citrin har på människa.

Ergotalkaloider är en blandning av toxiska alkaloider, som bildas i sklerotiumet hos bl.a arter av släktet Claviceps. Dessa svampar angriper olika gräsarter, som t.ex våra sädeslag. Om man konsumerar någon föda som är kontaminerad av detta sklerotium, så kan man drabbas av ergotism, som är ett allvarligt sjukdomstillstånd.

Patulin är ett mykotoxin, som produceras av arter inom släktena Aspergillus, Paecilomyces och Penicillium. P. expansum är en art, som producerar patulin och den förekommer ofta på mögliga fikon och äpplen. Patulin är troligen inte carcinogent, men man har visat att det skadar immunsystemet hos djur.

Fusariumtoxiner produceras av fler än 50 arter inom släktet Fusarium, som infekterar sädeskornen hos växande spannmål (t.ex. vete och majs). Bland fusariuntoxinerna märks speciellt fumonisiner, som påverkar nervsystemet hos hästar och orsakar cancer hos gnagare. Det finns också trikotecener, som ger kroniska och dödliga effekter hos djur och människa, samt zearalenon, som dock inte har visats ha några dödliga effekter på djur eller människor. Ytterligare ett antal fusariumtoxiner har beskrivits (beauvercin, enniatiner, butenolid, equisetin och fusariner).

Uppdaterad: 2021-03-28.

Innehåll

Nomenklatur för svampar

Inledning

Nomenklatur för svampar avser namngivning och svampar namnges liksom andra organismer enligt det binomiala system, som infördes av Carl von Linné (1674–1748). Detta innebär att en svamp har både ett artnamn, som talar om vilket släkte (genus) den tillhör (genusnamn) och ett namn, som tillsammans med genusnamnet är unikt för svampen (artepitet). Ett exempel på detta är Sporotrix schenkii, där genusnamnet talar om att den här svampen tillhör genus Sporotrix och i detta fall talar artepitetet om att svampen först isolerades av en person, som hette Schenk. Genusnamn och artepitet bildar tillsammans det vetenskapliga artnamnet, som alltid skrivs i kursiv stil. Svampnamn är internationella och man använder latin eller latiniserad grekiska för att bilda namnet. Om missförstånd ej kan uppstå, så kan man förkorta genusnamnet efter att det har skrivits ut första gången i en text. Macrorhabdus ornithogaster t.ex, kan skrivas M. ornithogaster.

Det finns strikta internationella regler för hur svampar ska namnges och dessa regler finns publicerade i en dokument som heter: "International Code of Nomenclature for algae, fungi, and plants" (1). För att man ska få ett föreslaget namn på en ny svamp accepterat måste man registrera namet i ett officiellt register, t.ex. MycoBank (2). Mer information kan erhällas genom International Mycological Association (3).

Trivialnamn

"Amphibian chytrid fungus" är ett exempel på ett trivialnamn, som används på engelska för svampen Batrachochytrium dendrobatidis, Men det finns inte trivialnamn på alla svampar och ibland använder man då bara genusnamnet, som kan ge upphov till missförstånd. Om man avser en viss specific art, är det alltid bäst att använde hela det vetenskapliga namnet.

Alternativa artnamn

Under en lång tid har man haft en dubbel uppsättning av namn på svampar, som förekommer i två olika former (morfer) beroende på vilket sexuellt stadium de befinner sig i. Svampar som befinner sig i ett asexuellt mitotiskt stadium (morf) sägs vara anamorfa och svampar som befinner sig i ett sexuellt meiotiskt stadium (morf) sägs vara teleomorfa. Man trodde länge att dessa stadier representerade olika arter och de fick följaktligen olika namn. Idag strävar man efter att ett och samma namn ska gälla för båda morferna och då talar man om holomorf.

Underarter, stammar och isolat

Ibland finns ett behov av att dela upp svamparter i underarter, eftersom de är alltför nära besläktade för att betraktas som olika arter, men alltför avlägset besläktade för att betraktas som samma art. I detta fall införs en underart genom att lägga till ett underartepitet och skriva (subsp. eller var.) framför underartepitetet. Ett exempel på detta är Trichophyton equinum subsp. equinum. När man delar en art i flera underarter, får den ursprungliga arten alltid samma underartepitet som artepitetet.

För svampar kan det vara svårt att defininiera en stam eftersom, man kanske inte kan veta om isolatet man har är klonalt och då talar man om isolat istället.

Referenser

1. May TW, Redhead SA, Bensch K et al. 2019. Chapter F of the International Code of Nomenclature for algae, fungi, and plants as approved by the 11th International Mycological Congress, San Juan, Puerto Rico, July 2018. IMA Fungus. doi 10.1186/s43008-019-0019-1

2. MycoBank (Int. Mycol. Assoc.).

3. International Mycological Association (IMA).

Uppdaterad: 2022-04-13.

Innehåll

Rike

Enligt ett äldre klassificeringssystem indelas de levande organismerna i fem riken: Animalia (djur), Fungi (svampar), Monera (arkéer och bakterier), Plantae (växter) och Protista (encelliga organismer med mitokondrier m. fl.). Detta system har moderniserats och kallas nu för Catalogue of Life (1), vilket förkortas CoL, och där är alla organismer indelade i två superriken, Prokaryota och Eukaryota. Dessa båda superriken är i sin tur indelade i sju olika riken Archaea (arkéer eller arkebakterier ), Bacteria (bakterier eller eubakterier), Protozoa (protozoer), Chromista, Fungi (svampar), Plantae (växter), and Animalia (djur). De två först nämnda hör alltså till superriket Prokaryota och resten hör till superriket Eukaryota. Till riket Chromista hör de s.k. algsvamparna, som tidigare kallades svamplika organismer (eller pseudosvampar). Dessa organismer ingår nu i fylum Oomycota, som alltså hör till riket Chromista.

Vi har valt att ta med representanter för fylum Oomycota i AgriMyc eftersom de är av betydelse inom agrikultur och veterinärmedicin och eftersom de ofta ingår i svampkapitel i läroböcker.

Referens

1. Ruggiero MA, Gordon DP, Orrell TM, Bailly N, Bourgoin T, Brusca RC, Cavalier-Smith T, Guiry MD, 7 & Kirk PM, 2015. A Higher Level Classification of All Living Organisms. PLoS One 10(4): e0119248.

Uppdaterad: 2021-05-12.

Innehåll

Sjukdomstyper

Inledning

Inom både veterinär- och humanmedicin brukar man karaktärisera infektionssjukdomar (orsakade av svampar, bakterier, parasiter eller virus mm)  efter olika kriterier och här följer ett exempel på indelningar av infektionssjukdomar inom dessa båda discipliner.

Indelning efter utbredning, smittsamhet och allvarlighetsgrad

Enzooti motsvarar endemi inom humanmedicin och en enzootisk sjukdom är en sjukdom, som alltid finns i en viss djurpopulation, men som vid en viss tidpunkt bara påverkar ett mindre antal djur. Enzootisk pneumoni hos gris, som orsakas av Mycoplasma hyopneuminiae, är ett exempel på en bakterieorsakad enzooti.

Epizooti motsvarar epidemi inom humanmedicin och en epzootisk sjukdom, är en allvarlig djursjukdom med utbredd smittspridning. Mjältbrand, som orsakas av Bacillus anthracis, är exempel på en bakterieorsakad epizooti.

Panzooti syftar på en allvarlig infektionssjukdom, som sprids över stora delar av världen (en eller flera kontinemter) och drabbar ett eller flera djurslag. Chrytridiomykos hos amfibier är ett exempel på en  panzooti, som orsakas av svampen Batrachochytrium dendrobatidis. Inom humanmedicinen talar man istället om pandemi. Kolera, som orsakas av bakterien Vibrio cholerae gav upphov till tre pandemier på 1800-talet.

Zoonos är ett begrepp, som används inom både veterinär- och humanmedicin, eftersom det syftar på infektionssjukdomar, som kan överföras mellan djur och människor via livsmedel, direktkontakt med smittbärande djur eller genom indirekt kontakt med smittbärande djur via t.ex. insektsbett. Ringorm är ett exempel på en zoonos, som orsakas av svampar inom släktet Trichophyton.

Uppdaterad: 2021-03-11.

Innehåll

Sklerotium

Inledning

Sklerotium kan bildas av vissa svamparter och består av en förhårdnad och kompakt massa av svampvävnad, svampmycel och väldigt lite vatten (5-10 %). Ett sklerotium liknar en cysta med ett mörkt barkliknande ytterlager. Funktionen är att svampen ska kunna överleva under extrema betingelser i form av ett sklerotium, som alltså är ett vilostadium, för att sedan börja växa och frodas igen när betingelserna återgår till det normala. Svampen kan överleva under flera år i torr en omgivning i form av ett sklerotium utan att växa.

Exempel på svampar, som kan bilda ett sklerotium:

• Mjöldryga (Claviceps purpurea) är exempel på en växtpatogen svamp, som kan bilda ett sklerotium. Substanser, som kan utvinnas ur sklerotiet har använts för medicinska ändamål, men har ofta haft svåra biverkningar. Vissa alkaloider från sklerotiet har utgjort utgångsmaterial för framställning av LSD (lysergsyradietylamid).
• Ophiocordyceps sinensis är en svamp, som infekterar larver och utnyttjar dess näringsämen för att bilda ett mycel, som sedan kan omvandlas till ett sklerotium inuti larvkroppen.
• Inonotus obliquus (chagasvamp eller sprängticka) är ett sklerotium som växer huvudsakligen på björkar i kallare klimat. Det har använts som en tonikum (stärkande medel) och ett botemedel i tusentals år i Japan, Kanada och Ryssland m.fl. Trädsklerotiet utvecklas under många år när mycelet suger upp näring från det levande trädet.

Uppdaterad: 2023-01-18.

Innehåll

Sporer och reproduktion hos svampar

Inledning

Sporer hos svampar är inte samma sak som sporer hos bakterier. Svampar använder sporer (asexuella eller sexuella) för att föröka sig medan de bakterier, som bildar sporer, gör det för att överleva ogynnsamma betingelser (brist på näringsämnen, extremt pH, hög temperatur mm). Olika svampar bildar olika typer av sporer och därför använder man olika namn för dessa sporer. Även svampar kan ibland bilda sporer för att överleva ogynnsamma betingelser.

Asexuella sporer

Arthrosporer (= artrokonidier) är en form av primitiva sporer, som förekommer bl.a. hos Coccidiodes immitis. De bildas genom fragmentering av hyfer med tvärväggar (septerade hyfer) och separation av enskilda hyfceller. Dessa hyfceller utgör sporerna

Blastosporer (= blastokonidier) är sporer som bildas genom avknoppning från ändarna av hyferna. Dessa sporer kan hålla sig bundna till hyferna för ytterligare avknoppningar, vilket kommer att resultera i en grenade kedjor av blastosporer. Ascomyceter och basidiomyceter kan producera blastosporer.

Konidiesporer eller konidier bildas av så kallade konidieforer, som växer upp ur odlingssubstratet från en vegetativ hyf. Konidoforerna grenar ut och i slutet av varje gren finns en så kallad fialidcell, som producerar enskilda konidier eller konidier i kedjor. Medlemmar av fylum Ascomycota reproducerar sig vegetativt med hjälp av konidiosporer.

Klamydosporer kan bildas när betingelserna är ogynnsamma för svampen och då kan vissa hyfceller förlora vatten och utveckla en tjock cellvägg. Cellen, som kan befinna sig i spetsen av eller mitt i en hyf, har då övergått till att vara en klamydospor. Klamydosporen kan sedan germinera när betingelserna har blivit gynnsamma igen. Askomyceter och basidiomyceter (t.ex. Candida albicans och Histoplasma capsulatum) kan utveckla klamydosporer.

Sporangiesporer produceras i säcklika strukturer, som kallas sporangier. Sporangier bildas i ändan av en hyf, som växer upp ur substratet och den kallas kallas för sporangiofor. Sporangiet innehåller ett stort antal haploida sporer, som är fästade vid en blåsliknade struktur, som kallas för columella. När sporangieväggen brister, släpps sporer ut i luften. Medlemmar av släktena Lichthemia, Mucor, Rhizomucor och Rhizopus bildar sporangiesporer. Observera att sporangierna kan ha lite olika uppbyggnad, beroende på vilket släkte den aktuella svampen tillhör.

Zoosporer är unika eftersom de är rörliga till skillnad från alla andra typer av svampsporer. Zoosporer har en enda flagell, som ger rörligheten, och de produceras i s.k. zoosporangier. Medlemmar av fylumet Chytridiomycota (gisselsvampar eller pisksvampar) kan producera zoosporer.

Sexuella sporer

Askosporer förekommer, som namnet antyder, bland svampar, som tillhör fylum Ascomycota. Vid sexuell reproduktion, måste det finnas två olika reproduktionstyper (hane och hona), och man brukar prata om plustyp (+) och minustyp (-). Hyfcellen och konidien har var och en N stycken kromosomer. Om en konidie (se ovan) av minus-typ träffar på hyfer av plus-typ kan konidien "smälta ihop" genom plasmogami med en hyfcell och bilda en s.k. askus, som är dikaryot, d.v.s. har två cellkärnor (N + N kromosomer). Sedan kan cellkärnorna smäta ihop genom karyogami och då bildas en zygot med diploid kärna. Zygoten har nu alltså två uppsättningar av kromosomer (2N) och då kan genetiskt material utbytas mellan homologa kromosomer. Därefter delar sig kärnan i zygoten genom meios och då dupliceras först kromosomerna (4N) och sedan delar sig kärnan 2 gånger. Detta resulterar i 4 nya kärnor, som var och en har en uppsättning kromosomer. Sedan dupliceras kromosomerna igen och kärnorna genomgår nu en mitos, som resulterar i 8 haploida askosporer.

Basidiesporer är sexuella sporer, som produceras i en klubbformad organell, som kallas basidium, av svampar tillhörande fylum Basidiomycota. Ett typiskt basidium producerar 4 basidiosporer exogent (från utsidan) till skillnad från askosporer, som produceras endogent i en askokarp.

Zygosporer förekommer hos svampar i det fylum, som tidigare kallades för Zygomycota och som har (eller ska) delas upp i två nya fyla (Mucoromycota och Zoopagomycota). Zygosporer är diploida och bildas genom sexuell konjugation mellan två svampar.

Vilosporer

Teliosporer är tjockväggiga diploida vilosporer som förekommer hos rost- och sotsvampar och bildas i deras fruktkroppar (telia). När teliosporerna är mogna, sprids de till omgivningen och kan vila tills förhållandena blir gynsamma. Då gror teliosporerna vilket resulterar i ett protomycel, från vilket två linjer av icke-patogena, saprofytiska och haploida sporidier knoppas av. Dessa sporidier övergår sedan till att växa som monokaryota hyfer, vilka genom konjugation blir dikaryota och kan invadera värdväxten.

Referenser

1. Fungal spores: Highly variable and stress-resistant vehicles for distribution and spoilage.

Uppdaterad: 2022-11-16.

Innehåll

Sporsäckssvampar

Inledning

Sporsäckssvampar (Ascomycota) eller ascomyceter är det största fylumet inom riket svampar (Fungi) och innehåller ca 65 000 beskrivna arter. Dessa arter innefattar bl.a. murklor, tryfflar, skålsvampar samt jäst och mögel. De allra flesta svampar, som lever i symbios med alger och utgör lavar, tillhör också Ascomycota, liksom många veterinärmedicinskt viktiga svampar.

Sexuell reproduktion

Det som karaktäriserar många medlemmar av Ascomycota är en mikroskopisk struktur för sexuell reproduktion, som kallas askus (vilket betyder säck eller påse), där orörliga sporer (s.k. askosporer) bildas. Dessa arter sägs vara teleomorfa, och teleomorf syftar på det sexuella reproduktionssteget i svamparnas livscykel.

Asexuell reproduktion

Vissa arter inom Ascomycota är asexulla (saknar sexuell reproduktion) och bildar alltså inte askosporer. De kallas därför anamorfa arter och anamorf är alltså ett asexuellt reproduktionssteg i svamparnas livscykel.

Asexuell reproduktion kan ske med hjälp av s.k. konidier (= konidiesporer) , som är en form av sporer, som har bildats asexuellt genom mitos.  Mitos är den form av celldelning, som ger upphov till två genetiskt identiska dotterceller, med samma antal kromosomer som ursprungscellen.

Med holomorf menar man hela svampen (alla livscykler). Begreppen anamorf, holomorf och teleomorf används för sporsäckssvampar och basidiesvampar. Begreppen har gett upphov till förvirring när det gäller namngivning av svampar eftersom man har givit den anamorfa svampen ett visst vetenskapligt namn, men tyvärr ett annat vetenskapligt namn namn för den teleomorfa svampen av samma art. På svampsidorna i AgriMyc, kan man i allmänhet hitta båda namnen.

Avknoppning

Asexuell förökning kan också ske genom avknoppning och jästsvampar är encelliga svampar, som ofta förökar sig  asexuellt genom avknoppning av små "dotterceller". Dessa kan ibland hänga kvar vid modercellen och bildar då en kort kedja, som kallas för en pseudohyf.

Uppdaterad: 2022-03-17.

Innehåll

Svampar

Inledning

Riket svampar (Fungi) omfattar ca 150 000 beskrivna arter, men man uppskattar att det finns mellan 1,5 och 3 miljoner arter på vår planet. Svamparna är eukaryota organismer, d.v.s. deras celler innehåller en väldefinierad cellkärna och i de flesta fall även mitokondrier. Svampar är kemoorganoheterotrofa, liksom djur. D.v.s. de använder organiska kolföreningar både som energikälla och som kolkälla. En unik egenskap hos svampar är att cellväggen består av en blandning av glukaner och kitin. Glukaner finns också hos växter och kitin utgör exoskelettet hos artropoder (leddjur), men inga andra organismer än svampar har en cellvägg, som består av en blandning av dessa substanser.

Taxonomi

Liksom bakterier och andra levande organismer indelas svampar hierarkiskt i olika taxonomiska kategorier med ökad omfattning art ---> släkte ---> familj ---> ordning ---> klass ---> fylum ---> domän (eller rike). För svampar och även vissa bakterier finns det underkategorier, t.ex. underrike, som då hamnar mellan rike och fylum, samt underfylum, underklass o.s.v.

Klassificeringen av svampar har ändrats flera gånger allt eftersom mer kunskap blir tillgänglig och kommer sannolikt att revideras ytterligare i närtid. För närvarande indelar man svamparna i 8 olika fyla: Ascomycota (sporsäcks­svampar), Basidiomycota (basidie­svampar), Blastocladiomycota (blastoklader), Chytridiomycota (gissel­svampar eller pisksvampar), Glomeromycota (arbuskulära mykorrhiza­svampar), Microsporidiomycota, Neocallimastigomycota och Zygomycota (konjugerande svampar). Det sisnämnda fylumet kommer troligen att delas upp på två olika fyla: Mucoromycota och Zoopagomycota. Fylumet Microsporidiomycota kanske inte ens ska tillhöra riket Fungi.

Reproduktion

Svampar förökar sig genom avknoppning eller med hjälp av sporer och sporerna kan vara sexuella eller asexuella. Sporerna har alltså i allmänhet inte samma funktion som sporer hos sporbildande bakterier.  Sexuell förökning omfattar två speciella stadier, plasmogami och karyogami. Vid plasmogamin sammansmälter cytoplasman från två olika hyfer, som kan komma från två olika svamindivider (heterotalliska svampar) eller från samma svampindivid (homotalliska svampar). Dessa hyfer kommer då att innehålla två cellkärnor, som sedan smälter ihop genom karyogami och övergår till ett diploidstadium. Efter meios kan sedan haploida sporer produceras.

Diversitet

En anledning till att det finns så stor diversitet bland svampar är att de har lyckats anpassa sig till de flesta miljöer, som förekommer på vår planet. Människan har stor nytta av svampar tack vare:

• Vissa anses vara delikata.
• De kan användas för smakförädling  (t.ex. Penicillium roquerorti).
• Produktion av olika substanser (t.ex. citronsyra och mjölksyra).
• Produktion av enzymer (t.ex. lipaser, amylaser och invertaser).
• Produktion av antibiotika och antisvampmedel.
• Svampar hjälper vissa växter (t.ex. träd) att ta upp oorganiska molekyler ur marken genom en process som kallas mykorrhizasymbios.
• De är mycket viktiga nedbrytare av organiskt material i naturen och i trädgårdar.

Svampar är dock inte bara av godo på grund av att:

• De kan orsaka sjukdomar hos djur, växter och människor.
• De kan bryta ner organiskt material i form av t.ex. trävirke.
• De kan förstöra livsmedel och producera mykotoxiner.

Uppdaterad: 2022-05-11.

Innehåll

Temperaturberoende svampar

Inledning

Liksom andra organismer trivs olika svampar bäst vid olika temperaturer och man brukar använde följande termer beroende på vilket temperaturområde, som är optimalt för tillväxt.

Mesofiler är organismer, som kan växa och reproducera sig vid temperaturer runt +37°C (ca. +20 till +45°C).

Psykrofiler (= kryofiler) är organismer, som kan växa och reproducera sig vid låga temperaturer (-20°C till +15°C).

Termofiler är organismer, som kan växa och reproducera sig vid temperaturer över +45°C. Bland eukaryota organismer, är vissa svampar är de enda termofiler, som kan leva och reproducera sig vid temperaturer över +45°C.

Hypertermofiler är organismer, som kan växa och reproducera sig vid temperaturer över +80°C. Det finns inga hypertermofila svampar.

Uppdaterad: 2022-12-14.

Innehåll